Okej, att det är två-noll kanske inte är helt sant. För jag räknar ju bara de segrar Marika gör, inte de som Soffpotatisen gör. Man måste ju se positivt på livet.
Denna seger ägde rum igår. Redan på dagen när jag var på jobbet och solen sken kände jag för att göra något hurtigt när jag kom hem. Stort framsteg att jag kände för att göra nåt. Observera! Ja, så när jag kom hem konstaterade jag att snöföret är över och att Stella var i behov av fysisk aktivitet. Jag ville inte riskera mitt liv på en trehjulig, så jag tänkte att vi tar en promenadjoggingtur.
Förra gången Marika vann över Soffpotatisen var ju en söndag när jag gick med Rex till bron och provade springa när ingen såg. Då bestämde jag mig också för att varje korta ner tiden på den där sträckan, varje gång jag gör den. Så jag snörade på mig gympadojerna, tog på sommarunderstället och buffen på huvet, tog Stella i koppel och begav mig på en rask promenad.
Och jag slog min tid med fem minuter! Jag är skitstolt över mig! Och över Stella för hon var skitduktig. Då när jag springer får ju hon gå i trav, och det är ju hundars naturliga gångart. Hon trivdes. Jag trivdes. Allt var fint. Jag fick inte ont i höfterna och jag är, hör och häpna, peppad på att göra om detta. Men jag inser att jag nog inte slår tiden med fem minuter nästa gång. Men kanske med en. Då är jag nöjd med det.
Sa jag att jag var klar med omdömena?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar