Konsumentångest

Jag ska egentligen plugga nu, men jag blev så trött, helst av allt vill jag ta en liten lur. Det ska jag inte. Jag ska förbereda mig mentalt för plugg genom att dricka en kopp kaffe och skriva några ord här. Jag är ute och läser bloggar, Blondibella är i London och shoppar, det här innebär att hon lägger ut fler bilder än normalt på alla kläder hon har köpt. När fan hinner hon använda allt? Det upprör mig att det inte verkar finnas nån hejd?

Okej, okej, jag handlar också kläder, men jag gör det inte i mängder. Och så ska jag nu anförtro er den konsumentångest som ofta uppstår när jag köpt något jag inte tycker att jag riktigt behöver. Alltså när jag köpt nåt bara för att det är snyggt och jag vill ha det. Detta handlar ju sällan om några stora summor pengar egentligen, max 400 kronor och då har jag riktigt slagit på stort!
I fredags köpte jag ett par träningsbyxor, jag kände att jag slösade, trots att jag faktsikt inte ens hade ett par träningsbyxor i den varianten. Det känns som att jag kastar pengar omkring mig som jag skulle kunna göra bättre saker av. Som ett hån mot alla fattiga som inte har råd. Men de här byxorna, de kostade 198 kr på HM. Det var ju inte 900 kronors Nike-byxor. Och det är pengar som jag har för att jag själv har tjänat ihop dem, för att jag har jobbat hårt.

För mig är inte ett IKEA-hem tråkigt och "som alla andras", för mig är det ren lyx att ha nya moderna möbler. Jag älskar mitt rum där skrivbordet, hurtsen, hyllorna och nattygsbordet kommer från IKEA.
När jag har på mig en hel outfit som är helt nyinköpt, från tex HM, känner jag mig snygg, även om det inte är några märkvärdiga kläder.
När jag var liten möblerades mitt rum med säng och skrivbord som köpts för länge sen eller som vi fått av någon släkting. När jag själv började intressera mig för inredning grävde jag i gamla uthus och hittade möbler som vi gjorde i ordning och tog in. Jag letade i högar med tyger och hittade en gång en gammal orange markis som jag använde som överkast. Ommöblering var vanligt förekommande, kanske för att det blev något nytt av det gamla? Kläder. Kläderna måste varit av mycket bättre kvalitet förr för gud vad vi har ärvt kläder, i många led ska ni veta. Än i dag övertar jag kläder från min syster, hennes konsumentångest verkar inte lika grav som min. Det tackar jag för.
Vad jag menar är, att jag om nån förtjänar väl att köpa nya saker och kläder till mig själv nu när jag väl kan? Kanske är det för att dämpa mitt dåliga samvete som jag ger 100 kr till Rädda Barnen varje månad? Och i fredags köpte jag en Situation Sthlm-tidning...

Jag är inte ens nån storkonsument. Inte över huvud taget. Jag slösar inte. Jag köper sällan sånt jag inte behöver, och allt jag köper vill jag verkligen ha.
Till exempel en svinfin tunika som jag såg på stan. Men ack, så dyr. Jag kommer inte att ångra mig om jag köper den, men inte heller om jag inte gör det.

Och så finns det de som handlar och handlar och handlar... Hur klarar de det? Säg mig det...

Jag är ändå extremt glad att jag lärt mig handskas med pengar och förså deras värde. Tack, familjen för att ni lärt mig det!

Nu måste jag plugga, så jag kan ta min lärarexamen och därmed höja min månadslön med några tusenlappar!