Tur i oturen - på riktigt

Hur börjar man? Jag har haft sån tur, sån ofantlig tur. Eller tur i oturen ska man kanske säga.

Det hade regnat hela torsdagen och halva fredagen. Vi var båda lediga för det var Kristi Himmelsfärdshelgen och Anders hade ledigvecka. Hundarna var rastlösa och våra humör var inte på topp. Jag tyckte att vi borde gå ut och testa nya hundkärran, bara för att göra något och få lite frisk luft. Bra idé tyckte Anders. Han körde och jag cyklade bredvid. Det gick jättebra, vi tog bara en kort runda på knappt två kilometer. När vi var nästan hemma så var hundarna trötta så jag tänkte att jag kan prova någon annan dag. Jag var liksom nöjd med min cykeltur. Anders frågade om jag inte skulle prova ändå? Hundarna var ju så trötta. Ja, tänkte jag, lika bra att passa på nu när Anders är med.

Jag satte mig på kärran och vi körde mot Siikavaara. Det gick väldigt bra! Vad kul, tänkte jag, att det funkar så här bra! Så ska man ju aldrig tänka. I samma stund ser jag två-tre ljusa fåglar lyfta ca 100 m framför oss. Jag ser hur Stella spetsar öronen och känner hur hon ökar farten. Hon blir i denna stund jakthund istället för draghund. Det enda jag tänker är: Inte ner i diket!

Jag hör Anders ropa och säga att jag ska titta på honom. Jag fattar att nåt har hänt och att jag måste tala om för honom att jag lever, att han är orolig. Men det kommer bara ljud ur min mun. Gråt av smärta och chock, tror jag, så här i efterhand. Anders får upp mig på hundkärran och hundarna drar hem mig. Jag har ont i nacken och håller handen som stöd hela vägen. Enligt Anders frågar jag "Vad hände?" Han svarar och förklarar, jag frågar igen, han svarar och förklarar. Han sa att det var som i filmer när de tappar minnet och blev rejält orolig. Jag tror han sa att jag nyss frågat det, kom jag inte ihåg det? Då blev jag orolig själv och började fundera på vilken dag det var. Jag ville inte fråga för jag ville inte göra honom mer orolig. I mitt sinne kom jag underfund med att det var fredag för i går var det torsdag och vi hade långhelg. Jag kunde inte komma på vad det var för datum och när jag kom in fick jag fråga vad klockan var för jag kunde inte minnas vilken tid på dygnet det var.

Ambulansen kom efter ca 40 minuter. Jag fick morfin som smärtstillande och de satte på mig nackkrage. Jag kräktes av morfinet och fick sedan antikräkmedel för att jag inte skulle spy mer. Tillåt mig älska morfin och antikräkmedel! Gud, vilken välsignelse! Vårdarna hette Ylva och Sven. Hon var så snäll och fin och bra och omtänksam och jag kände mig så trygg trots att de spände fast mig på en sk. spineboard (för att stabilisera ryggen). De körde i ilfart direkt till Gällivare och jag förstod nog inte då hur allvarligt detta kunde vara. I efterhand har jag fattat. De visste ju inte hur skadorna var. Jag hörde Ylva be Sven att "köra på", vi fick stanna tre gånger för att jag behövde kräkas, och sen sa hon "vi kör på". Jag tror att hon oroades över att jag hade så kalla händer och dålig syreupptagning. Jag fick syrgas och ville sova, men det fick jag inte. Jag koncentrerade mig på att andas, bara för att ha nåt att tänka på. I detta läge tänkte jag inte på i vilket tillstånd jag befann mig, för det kändes så tryggt. Anders körde efter i vår egen bil och hade svårt att hänga med bitvis.

I Gällivare klippte de upp mina tröjor och undersökte rygg och nacke och jag skickades iväg för skiktröntken på huvud och nacke. Att ligga fastspänd inne i en röntkenapparat och vara lätt illamående var inte så skoj, men sköterskan sa med sin lugna sjuksköterskeröst att det bara var att säga till om jag mådde dålig så ger hon genast mer antikräkmedel. Jag blundade, och koncenterade mig åter på andningen och det hela var över på en liten stund. De skjutsade ner mig på intensiven och där fick vi vänta på svaret. Jag förväntade mig inget annat än orden "Det ser bra ut, ni kan åka hem".

När den unga, trygga läkaren Torgny sedan kom och berättade att jag hade ett hål i skallbenet och att han skickat plåtarna till neurokirurgen i Umeå för att avgöra huruvida de skulle bli operation eller inte tog jag det med ro. Säkert för att jag var rätt morfinpåverkad. I det här läget tror jag att mina anhöriga var mer oroliga än jag själv. Själv funderade jag på hur vi gör med bilen om det blir så att jag flygs till Umeå, jag ville ju att Anders skulle följa med. Nå väl, en stund senare kom beskedet från Umeå - ingen operation. Skönt. Läkaren gav mig strikta order om vad jag ska göra, eller rättare sagt, inte göra, de närmaste tre månaderna. Inget VårRus på fredag med andra ord.

Jag fick ligga kvar på intensiven den natten och hela nästa dag. Och jag måste säga att jag är då så nöjd. Jag har blivit väldigt väl omhändertagen, och Anders med. Vi har fått mat, kaffe och sovplats. De har svarat på våra frågor och bara varit där och vaggat oss in i trygghet. Sen att jag var dum i huvet och inte bad om smärtstillande innan jag gjorde är ju en annan sak. Jag sov väldigt lite den första natten och dagen efter ville jag gråta av trötthet. Mitt på dagen, efter den osmakliga lunchen, kunde jag äntligen sova drygt en timme. Det var härligt. På eftermiddagen röntkade dem igen och sa att det såg bra ut. Jag fick säga hej då till de fina sköterskorna på intensiven och flyttas till en annan avdelning där jag kan säga att jag drog ner medelåldern rätt rejält. Jag fick duscha och sedan sova en lång natt och bli serverad smärtstillande till frukost. I går förmiddag blev jag utskriven. Det var så skönt. Jag längtade efter Anders och ville verkligen hem. Den här läkaren förklarade det så som att skallbenet är va 5 mm tjock, och där jag slagit i så har det tryckts in och ära ca 2 mm. Åk hem, ta alvedon som smärtstillande, sa han och tänkte säga hej då. Jag blev ju lite förvirrad efter de här olika buden och frågade om både sjukskrivning och de här med att inte anstränga mig fysiskt på en månad, varpå jag fick svaret att jag är ju inte någon elitidrottare, men att jag inte ska ta ut mig helt och hållet. Jag förstår fortfarande inte hur det ser ut i skallen, men tänker att jag får känna efter och lyssna på kroppens signaler.

Kroppens signaler just nu, säger åt mig att inte göra några hastiga rörelser och att inte böja huvet neråt. Jag äter Aledon var fjärde timme men går ändå omkring med en ständig huvudvärk.

Jag är rädd för att någonsin köra med hundarna på barmark igen, och klarar jag inte det så kommer vi inte att kunna behålla båda. Så förutom att jag har fysiskt ont så har jag några psykiska hinder att ta mig förbi också.

Hans har undersökt diket och hittat en enda sten på hela sträckan. Hur stor är sannolikheten att jag just nu körde utan hjälm, och att jag just den gången slår i den enda jävla stenen som finns!? Det är så konstigt. Nå väl, jag tror att det finns en mening med allt som sker och hade vi åkt till Berlin som planerat så hade nåt hänt där, hade vi åkt till Bea som vi tänkte sen så hade nåt hänt där. Det är vad jag tror. Jag tror inte man kommer undan vissa grejer.

Jag är i allafall så glad att jag det gick så bra. Fy fan, det hade kunnat gå så mycket värre. Så väldigt  mycket värre.

Sensmoralen i sagan lyder: Använd hjälm!