Fröken Duktig är så snäll, så snäll

Okej. Nu tror jag att jag en gång för alla förlikat mig med att jag är både duktig och snäll. Det har funnits perioder i mitt liv då jag tyckt att det varit jobbigt att bli sedd som duktig. Men alltså, det är ju min duktighet som tar mig dig jag vill. Som gör att jag har sätter upp mål och finner mening med mitt liv. Min duktighet som gör att jag kommer att bli en bra lärare, tillexempel. Den här kursen jag läser nu är så jävla bra och givande. Jag typ önskar att alla dagar var heldagar med föreläsnigar och seminarier, och när det är självstudiedag så kliver jag med glädje upp och ser fram emot att få sätta mig och läsa kurslitteraturen.

Återigen till Fröken Duktig. Vi fostras ju så. Duktighet premieras. Det är klart att man vill vara duktig. Alla vill det. Den som av någon anledning inte får nog med cred för sin duktighet finner snart en annan identitet.

I hela mitt liv har jag tilldelats egenskapen "snäll". Gud så tråkigt har jag tyckt. Ni vet när man ska skriva en bra sak om en person på en lapp, så ska alla skriva om alla, då har jag alltid fått typ tolv lappar där det står just "snäll". Mina kompisar fick coola grejer, som häftig, snygg, bra på att sjunga, rolig osv. Och jag räknade mina snäll-lappar. En, två, tre, fyra, tio...
I somras var det några barn som delade ut diplom till oss ledare. "Marika, B Barnkollos snällaste ledare". Oj vilken överraskning. Nej. Men tänk ändå. Tänk att bli utnämnd till den snällaste. Inte är det dåligt det. Det är ju jättebra.

Snällhet är underskattat. Tänk efter: Vem vill inte ha en snäll kompis, förälder, lärare, partner osv. Och: Vem vill inte vara en snäll kompis, förälder, lärare, partner osv?

Nä fan. Fram med er, ni snälla och duktiga människor där ute!