Fynddag med farmor

Idag har jag varit och hälsat på farmor. Hon bad mig rota igenom skåpen hemma och se om jag hittade nåt jag ville ha, och sen åkte vi på loppis. Här är dagens fynd:

En finfin lärarinneväska att se smart ut med

 

Snygga högklackingar att se snygg ut i. Jag var tveksam först, men efter mycket om och med sa farmor "Jag tycker du ska köpa dem och lära dig gå i såna" (eftersom jag sa att jag inte kunde det) så då var saken biff. Fram för mer högklackat i livet!

 

Ett galler som pappa gjort till farmor när han var liten, att svalna bröd och bullar på.

 

En sån här plåthållare som sparar plats i köket när man till exempel jäser saker.

 

Farmors gamla kakfat (och tillhörande hallongrottor) att ha det jag bakat på

 

Gräddkanna och sockerskål på bricka i silver att ha till fikat

 

Och denna lilla tillbringare att ha saft i om någon hellre vill ha det. Min farmor samlar på tillbringare som hon stolt visar upp, tre billybokhyllor fulla, men denna var förpassad till ett skåp så jag förbarmade mig över den. Motivet är handmålat av en som farmor jobbade med.

Som ni ser är jag redo för kafferep. Frågan är, passar detta ihop med A.s Filippa K-muggar...

Insikt

När jag funderade lite ytterligare på förra inlägget kom jag på en grej. Det grundar sig i duktigheten igen. Den förbannade och hyllade duktigheten. Om jag inte gjort nåt vettigt, så tycker jag inte att jag förtjänar att tex sitta och sticka, läsa så där mitt på dan eller spela Sims. Det var jag slutligen gjorde idag var att jag efter blogginlägget gick och spelade piano, vek tvätt, satte in viktiga papper i en pärm och lagade mat. Då var det duktiga gjort, så jag råkade slumra skönt en timme, sen drack jag kaffe medan jag läste min bok innan jag gav mig iväg för att se på parkteater i Rålis. Ju senare på dagen jag gör mitt duktiga, desto svårare är det att komma igång.

Det var det jag insåg.

Tid, så mycket tid...

Jag har väldigt mycket tid, och det resulterar att jag gör väldigt lite. Detta är en ekvation som följt mig hela livet och som inte kan lösa. När jag har mycket att göra upplever jag ofta att jag har för lite tid, men jag hinner i alla fall med massor. När jag har lite att göra, ter sig all tid nästan oändlig, och jag vet inte vad jag ska fylla den med. Egentligen har jag massa saker jag kan göra. Spela piano och gitarr. Sticka. Läsa. Cykla iväg nånstans och titta på nåt fint. Träna, ex löpning eller yoga. Och vädret gör ju sitt också. Om det är väldigt vackert, som nu, strålande sol och 26 grader varmt, så borde jag kanske ta mig ut och göra nåt. Varför inte en filt och en bok i ett gräs nånstans? Men då vet jag inte om jag ska hunden med mig eller inte. Man borde ju passa på att vara ute, fast jag skulle hellre vilja spela Sims. Hundpromenad är det inte tal om för det är på tok för varmt för oss båda. Man vill undvika att göra nåt ansträngande i denna hetta. Så jag sitter inne.

Jag kommer mig inte för...

Jag = lärare

Jag är lärare nu. Snart kanske jag fattar. Alltså, den 16:e augusti börjar jag jobba som musiklärare för åk 4-9 i min gamla hembygd. Det är på riktigt då. Då har jag har faktiskt ansvaret för att eleverna lär sig något, att de går ut med betyg i ämnet musik. Jag ska sätta betyg. Om jag sedan lyckas locka några till det estetiska programmet så är det ju ännu bättre. Jag ska ha nior. Stora, läskiga nior. Det är gravt skrämmande. Resten av sommaren kommer jag förmodligen att sitta och utarbeta strategier för hur jag ska hantera och bemöta dem för bästa behållning. Jag är rädd att de ska ta överhanden. Min stora mardröm är att jag står där och ingen lyssnar på vad jag säger. Att det är kaos i klassrummet och de löper amok och hur mycket jag än ber dem vara tysta, viskar det, skriker det, hoppar och lever om, så bryr de sig inte. Med nior hjälper det inte med att hota med att ringa hem, tror jag. Jag tror överhuvudtaget inte att man kommer så långt med hot. Jag tror snarare på samarbete och ömsesidig respekt. Men hur uppnår man det? Det är mycket att tänka på. Hur håller jag lektioner så att jag faktiskt kan bedöma vad åttorna och niorna kan så att de får ett rättvist betyg? Kan jag få eleverna att bli självständiga så de kan spela tillsammans utan min ledning? Allt är så nytt, trots att lokalerna och kollegorna är gamla och bekanta.

Livet är sannerligen spännande och den 6:e augusti går flyttlasset hem till Anttis.

This is the one

Idag har vi blivit bilägare, min oäkta hälft och jag. Med A:s impulsivitet och mitt noga övervägande och beräknande av för-och nackdelar gick det till så att idén föddes i tisdags när vi funderade på hur vi ska göra med flytthistorien och i dag hämtade vi bilen. A allena hade säkert kirrat affären samma eftermiddag om han kunnat. Jag allena hade fortfarande suttit och funderat på vilken bil jag skulle ha och om jag verkligen har råd och om det är nödvändigt. Intressant hur det kan bli när man är två. 

 

Må hända det kan tyckas att det går fort alltihop, med flyttar och bilköp. Må hända det känns som det enda rätta för vad fan ska man vänta på? Må hända att this is the one.

Jag drömmer...

...om en samojed. Som jag ska träna till draghund så vi kan åka skidor tillsammans. I skogen i Pajala.

Tänk vad kul!

Hon som visste för lite

Är Chicko egentligen jättemycket lapsk vallhund?

Här är Chicko:

   

 

Här är renrasiga lapska vallhundar:

 

Klicka här för bildkälla

Är min fina blomma av okänd art Flitiga Lisa?

 

Är detta en katt?

 Jag tar gärna emot kommentarer på ovanstående funderingar.

Marika och David goes shopping

Idag umgås jag med David. Det är roligt. Vi har bland annat varit på diverse second hand affärer av känd art. Två saker har framkommit under shoppingturen: Allt på David är gigantiskt och jag är attraktiv.

David provar en ganska fin gubbkeps när vi ska lämna Beyond Retro för besök på billigare butiker.
"David, den är för liten."
"Men allt på mig är gigantiskt!"

Under den improviserade shoppingturen kommer David med diverse förslag på kläder jag borde ha, samt vad jag skulle eller inte skulle ha under dessa kläder. Vid det sista oanständiga förslaget fick jag nog.
"Men hoja! Usch! Kan du inte bara sluta komma med dina förslag!"
"Jag försöker ju bara göra dig attraktiv!"
"Men jag.... är redan det!"

Vårruset 2010

För första gången i mitt liv tar jag på mig en nummerlapp för att delta i en tävling frivilligt. Och så får jag inte ens gå i mål. "Kom igen tjejer, 100 meter kvar" Och jag kommer igen, har jävulsk håll, känner av att jag har benhinnor och knäleder som inte är lyckliga, satsar, och trampar snett, och ramlar. Samma gamla vanliga fotjävel som vanligt. Många fula ord ville hoppa ur munnen men eftersom jag var i sällskap av en mindre bekant så lät jag bli. Nå väl, jag kunde gå på foten och ta mig till sjukvårdstältet för handen blödde nåt fruktansvärt. Sköterskan skrubbade rent med en scottesvamp och plåstrade om mig och sen anslöt vi oss till picknicken.

Återigen. Det är helt sjukt att jag ens gick med på detta. Att jag bestämde mig för att vara med. Jag sprang inte hela vägen, men det hade jag inte planerat heller. Jo, från början, men för ungefär tre veckor sen gav jag upp den tanken helt enkelt för att löpning inte är nåt för min kropp eftersom jag får ont i både höfter och knän trots 1000-kronorsskor. Jag har ändå överträffat mig själv. Jag har lite bättre kondition än jag trodde, men det är psyket som är klent när det gäller att pressa lite till. Helt enkelt för att jag inte finner någon mening med att göra lite till, orka lite till fast det gör ont nånstans. Och även psyket har stärkts.
"Nu börjar det kännas i benen", säger jag
"Ska vi gå?", frågar min löpkamrat.
"Nej, det är psyket som ska övervinnas!"

Det var det det. Idag är det uppsats som gäller, för sista gången.

Inför Vårruset 2010

Idag är det dags. Vårruset. Jag ska tillsammans med 16 590 andra fräcka tjejer ta mig runt den lilla rundan på Norra Djurgården på fem kilometer.
Hur jag förberett mig? Ja, som ni vet, med tappra försök i skog och mark och på asfalt, med varierande resultat. Den senaste månaden kan man säga att jag vilat mig i form. Det blir vad det blir och det blir säkert kul. Vi fokuserar på målet som är picknicken efteråt som jag nu ska baka mockarutor till. Så ska den tas, löprundan!

Att jag ens gick med på att anmäla mig är ju sanslöst sjukt. Att jag sedan faktiskt tänker försöka springa så mycket jag orkar är ännu sjukare. Nu skulle mina gamla idrottslärare se mig!