Att inte orka

Jag hatar det så innerligt. Att jag inte orkar det jag vill. I tisdags jobbade jag ju kväll som vanligt, och i går stannade jag kvar i Pajala för att fira Andreas och det var ju bara jättekul på många sätt.
Men jag straffas för det. Oj, som jag straffas. Jag orkar inget mer nu. Jag har haft planeringstid i snart två timmar och har inte åstadkommit något vettigt. Istället har jag känt mig tung i sinnet. Ledsen för att jag inte orkar. Inte vetat om jag ska gå på ett möte jag är kallad till men har möjlighet att gå på på måndag istället, eller träna. Jag vet att jag behöver träna för att må bra och jag vet att det är avsaknaden av träning som gör att en tår rullade nerför min kind för en stund sedan. Bara en. Och jag har bestämt mig för att jag måste lyssna på min kropp, jag vet ju det, och den säger:
- Men för helvete, åk skidor! Det är ju det du behöver!
Samvetet svarar: Men jag är ju kallad till mötet, jag har sagt att jag ska komma och så ska de ju fira rektorn som fyller jämt. De förväntar sig att jag är där. Och så finns det tårta.
Kroppen: Det är inte tårta du vill ha! Det är en endorfinkick av vackert väder och frisk luft! Det är det ENDA som hjälper dig nu.

Och jag vet att kroppen har rätt och alla säger åt mig att lyssna på min kropp. Så jag gör det. Jag går på mötet på måndag och så åker jag skidor idag. Nu är det bara en timme kvar tills arbetsdagen är slut.

Men hur länge ska det vara så här? Hur länge ska jag behöva balansera på den här tråden? Blir jag någonsin återhämtad? Kommer jag nånsin igen att orka lika mycket som förr?

En K-dag

Så heter det nuförtiden. När jag gick i skola hette det att lärarna hade studiedag. Jag tror att k står för kompetens, men jag är inte säker.
Så jag har ägnat dagen åt att läsa om inlärningsstilar. Det är OERHÖRT intressant! Jag tyckte det redan när jag läste den här boken när jag pluggade, och mycket bra gör jag redan, men en del har jag glömt. Dock, har jag nu friskat upp mitt minne och har flera goda ideér kring hur jag ska lägga upp min undervisning i framtiden. Och det är så himla kul och det är så himla bra att jag har lust och tid att bli inspirerad till detta!

Anders har byggt klart hundarnas fängelse, dvs vår nya stora fina hundgård. Och fin blev den!

Sedan for jag och sprang. Intervallträning i dag. Det gick bra. Det är så skönt att jag nu kan springa på utan att tänka att det är jobbigt hela tiden och att jag måste kämpa. Hjärnan kan liksom jobba med annat. Det var ju precis det här jag var ute efter med hela löpträningsgrejen. Och att det är billigt och lättillgängligt.

Sen fick jag äggstocksont och tog ett varmt bad, läste pedagogiska magasinet och smuttade på en punsch och kände mig som en mogen kvinna på ca 40 år. Det hjälpte föga så jag beslöt mig för att ta en av mina underbara receptbelagda morfinliknande tabletter som jag är livrädd att bli beroende av. Risken är liten. Tog en senast i juni. Känner alltid efter som jag har nog ont. Oftast tycker jag inte det som den självplågare jag verkar vara. Men i dag hade jag det. Detta resulterar i att min kropp känns som att den plötsligt väger 100 kilo. Varje rörelse är så tuuuung. Så nu ska jag ta min tunga kropp och kvällskissa hundarna. Sen ska jag nog läsa en skvätt innan jag somnar. Om jag orkar hålla upp boken, det är inte helt säkert.

God natt på er!

Ganska skönt ibland...

Ibland händer det att elever inte kommer på sina lektioner. Och vet ni, trots att jag älskar mitt jobb så tycker jag ibland att det är riktigt skönt. Som nu, till exempel. En får chans att jobba med något annat, spela en trudelutt eller helt enkelt ta lite rast. Men händer det allt för ofta så blir det tråkigt, kan jag tala om. Jag gillar ju mötet med eleverna, det är ju pga dem jag är här.

Hur björnfobin tagit ser ner till en normal nivå

Jag har ju i typ hela mitt liv varit extremt, obotligt rädd för björnar. Allt bottnar i att min styvfader sköt en björn när jag var åtta år. Sedan har jag varit rädd för skogen av två anledningar, den ena var att jag skulle gå vilse för det gjorde de ju alltid i sagoböckerna och det andra var ju alltså att jag skulle möta en björn. Även i vuxen ålder har jag varit rädd för dessa saker och än i dag dricker jag aldrig upp sista slurken i vattenflaskan för tänk om jag går vilse? Det gör jag ju inte för dels så håller jag på och lär mig att hitta ganska bra, sen har jag ganska bra lokalsinne och dessutom en GPS. (Men tänk om batteriet tar slut!) Jag tänker inte så ofta på att gå vilse, längre. Däremot blev det här med de eventuella björnmötena verklighet när jag började jaga älg.

Om man läser inlägg från första älgjaktshösten så ser man att ibland var jag livrädd och ibland tänkte jag inte på björn på en hel dag.
Nu. Idag. Denna höst. Tänker jag väldigt mycket på björn. Men det stora skillnaden är att jag inte blir rädd.

Jag ser tre anledningar till detta.

1. Jag har accepterat att björnarna finns i skogen. Jag tror att björnspåret jag såg var orsaken till denna insikt.
2. Jag har insett att alla gånger jag blivit rädd för björn, så har jag ju i själva verket blivit rädd för mina fantasier. Och en fantasi kan man ju inte vara rädd för när man är nästen trettio år gammal!
3. Någon klok person sa: "Men ett rovdjur är ju aldrig stilla, om du ser en rotvälta och tittar bort och sen tillbaka, och den inte har rört sig, då är det ingen björn". Eftersom jag tycker att alla rotvältor ser ut som björnar, och rotvältor finns det mycket gott om i våra skogar.  

Och vet ni. Det är så skönt att slippa vara rädd! Fast lite isar det ju i magen när en ser björnbajs på väg till eller från passet...

Vad händer på nätet?

Förr, i min ungdom, när jag var universitetsstuderande, då kunde jag sätta mig vid datorn för att kolla nån social medie till exempel Facebook och sen blev jag kvar där resten av kvällen.
VAD gjorde jag på internet i flera timmar, undrar jag nu?
Nu skummar jag Facebook, kollar några bloggar och sen är det liksom jaha? Vad ska jag göra nu? Googla nån sjukdom? Lunarstorm? Skunk? Nej, just ja, de finns typ inte längre. Nåt jag börjat med nyligen är att beundra mina framsteg på RunKeeper. Det är trevlig sysselsättning. Men oftast går jag från stickningen och tv:n till sängen. Utan att mellanlanda vid datorn.

Men jaha! Nu vet jag! Jag chattade. MSN. Det var ju det jag gjorde. Och då tog ju alla andra göromål hundra gånger längre. Vi har inte ens msn installerad på den här datorn. Minns ej när jag msn:at senast. Det har i alla fall inte hänt i det här huset. Då chattade man ju med alla sina vänner där. Den tiden verkar vara förbi...

En hälsning från älgskogen

Jag gör allt jag kan för att njuta av dagen i skogen. Det är varmt och skönt och kanske första gången jag inte fryser på passet. Det är otroligt tyst. Vågar knappt andas för det hörs.

Veckorapport 4 och en träningsbekännelse

Hej.
Jag skulle ut och jogga. Jag gav mig ut. Det var varmt, usch så varmt. Och där började jag bli lat. Blä, jag dör om jag springer i den här värmen. Jag går i stället. Sen hade jag en inre konversation med mig själv om jag skulle springa eller gå. Detta cirka 2 km hemifrån. Jag kände mig opepp. Lite dålig också för jag inte ides springa. Lat. Men jag bestämde mig för att gå. Så det blev en promenad istället. Men det är ju inte dåligt det heller. Fast lite surt att jag inte pressade mig. Men hoja, det var så varmt.

Nå väl, i morse var det dags att väga och mäta igen. Alltid lika spännande!
Här kommer det:

Vikt: 67,2 (-4,4 kg)
Midja på smalaste stället: 76 cm ( -4 cm) Eller jag vet inte? Tänk om jag mäter på olika ställen varje gång? Det är ganska stor skillnad på kroppen just där.
Under naveln: 87 cm (-3 cm)
Stuss: 101 cm (-3 cm)
Byst: Säkert typ samma, mätte med sport-BH i morse så jag kan inte riktigt veta. 

Jag är mycket nöjd. I morse fick jag plocka fram ytterligare två plagg från skämsgolvet. Två skjortklänningar. Ärmarna är fortfarande lite tighta, men jag får på och av dem. Och framförallt, jag får IGEN dem. Det fick jag inte när jag lade dit dem. Mysteriet i det hela är bara vikten.
Hur kan centimeterna bli färre men vikten stå på samma? Vad är det som försvinner och vad är det som inte försvinner? Jag vet ju att det här kan hända och det är ju därför jag mäter mig. Men jag förstår det inte, rent fysiologiskt.